Lorentina

Det finns mycket jag önskar jag kunde ändra på. Det finns många brister jag sidor av mig som jag vill ha mod att våga förändra. Och med skam i kroppen så önskar jag att jag kunde förändra andra. Och det känns hemskt att veta att jag inte kan förändra andra för att jag ska kunna må bra. Jag vill så gärna tro på det, men jag har fått veta nu att det kan jag inte. Och den sanningen är inte lätt för mig att smälta. Jag vill så gärna kunna vara felfri någon gång. För jag har inte modet att ställa mig själv inför rätta och förändra det. För på något sätt så har jag bestämt mig, redan sen långt innan, att jag är svag. Jag är för svag och eländig för att ens kunna ta varas på. Jag brister i gråt av den sanningen som skrämmer mig så mycket.

Det jag kräver av denna person är sånt jag inte kan förändra hos denna person. Denna person är som den är, och det vet jag mycket väl. Jag vet mycket väl vilka egenskaper som styr dennes kropp och hur tankarna hos denna person kommer till rätta. Jag vet mönstrena. Så därför kan jag nog inte kräva så mycket mer än hur denna person är byggd. Men jag har makten att kunna förändra mig själv. Som jag sa, jag är rädd att möta det jag helst av allt vill förändra omedvetet. Jag måste våga lita på mig själv, men hur fan, jag upprepar: hur fan gör jag för att kunna göra det??

Jag önskar att jag hade förmågan att kunna prata om sånt här, in i djupaste detalj. Men om jag knappt kan vända det till mig själv, så kan jag nog inte ens placera ut orden rätt ur min mun till någon annans öron. Inte så att någon förstår, inte ens jag. En annan sak jag önskar är att jag inte tänkte djupare än vad jag kan hantera.

Nej det här blev för mycket. Ännu en önskning: att Simon, Frida, Emma, Adine, Jorunn, Anna och Ragnhild var här hos mig. För när jag är med dom så kan jag alltid på något sätt uttrycka mig, även om jag inte klarar av det på den djupaste nivån.

Tack Simon för det du kan ge mig. Det är uppskattat.