Lorentina

Det finns mycket jag önskar jag kunde ändra på. Det finns många brister jag sidor av mig som jag vill ha mod att våga förändra. Och med skam i kroppen så önskar jag att jag kunde förändra andra. Och det känns hemskt att veta att jag inte kan förändra andra för att jag ska kunna må bra. Jag vill så gärna tro på det, men jag har fått veta nu att det kan jag inte. Och den sanningen är inte lätt för mig att smälta. Jag vill så gärna kunna vara felfri någon gång. För jag har inte modet att ställa mig själv inför rätta och förändra det. För på något sätt så har jag bestämt mig, redan sen långt innan, att jag är svag. Jag är för svag och eländig för att ens kunna ta varas på. Jag brister i gråt av den sanningen som skrämmer mig så mycket.

Det jag kräver av denna person är sånt jag inte kan förändra hos denna person. Denna person är som den är, och det vet jag mycket väl. Jag vet mycket väl vilka egenskaper som styr dennes kropp och hur tankarna hos denna person kommer till rätta. Jag vet mönstrena. Så därför kan jag nog inte kräva så mycket mer än hur denna person är byggd. Men jag har makten att kunna förändra mig själv. Som jag sa, jag är rädd att möta det jag helst av allt vill förändra omedvetet. Jag måste våga lita på mig själv, men hur fan, jag upprepar: hur fan gör jag för att kunna göra det??

Jag önskar att jag hade förmågan att kunna prata om sånt här, in i djupaste detalj. Men om jag knappt kan vända det till mig själv, så kan jag nog inte ens placera ut orden rätt ur min mun till någon annans öron. Inte så att någon förstår, inte ens jag. En annan sak jag önskar är att jag inte tänkte djupare än vad jag kan hantera.

Nej det här blev för mycket. Ännu en önskning: att Simon, Frida, Emma, Adine, Jorunn, Anna och Ragnhild var här hos mig. För när jag är med dom så kan jag alltid på något sätt uttrycka mig, även om jag inte klarar av det på den djupaste nivån.

Tack Simon för det du kan ge mig. Det är uppskattat.

Simon.

Han är inte som alla andra. Han är, för mig, någon som ingen annan upplever honom. För mig är han mer än en bästa vän och pojkvän. Han är en del av mitt liv. En stor del. Han är en del, där jag kan leva mig ut på riktigt. Jag kan vara som jag är, säga vad jag tycker utan att undra vad andra ska tycka. Denna underbara människa, som jag har turen att känna så starkt, känner mig. Han känner mig, så som ingen annan gör. Så som ingen annan kommer att göra. Och jag känner honom. Jag är så himla tacksam  för att jag har träffat honom, för han har sannerligen gjort stora intryck på mig. Jag kan tacka honom för att han har öppnat mina egna ögon för mig själv. Jag lär känna nya saker om mig själv, om honom och om hur det är att ha en så stark relation till någon annan. Jag lär mig ständigt nya saker varje stund jag får umgås i hans närhet. Jag är glad över de nya lärdomarna. Jag lär mig nya sätt att se på saker och ting, som jag kan tycka nu, är mycket lättare. Dock har jag mycket jag vill ta del och lära mig av. Och det är just att vidare utveckla förmågan att vara nöjd med det jag har. "Gräset är inte grönare på andra sidan", och det är sant. Jag vet det mycket väl, men jag, som många andra glömmer bort att ta vara på det simpla ordspråket som kan leda en genom livet på ett mycket enklare sätt. Men tack vare Simon, så får jag bli påmind om denna viktiga del som kan påverka mitt liv på ett positivare sätt. Lev i nuet, lev i nuet, lev i nuet. Men jag vet, det är inte lätt att påminna mig om sådana saker. Därför är jag tacksam över Simon fantastiska tålamod, vilja och styrka. Det är kraftfulla egenskaper som Simon bär upp på ett starkt sätt. Ärligt talat, så förstår jag inte hur han har den styrkan. Han är en klippa som klarar av att bära mina känslomässiga rubbningar. Och han tar mig i sin famn, tar vara på mig, torkar bort tårarna och säger nyckelorden som kan hela mig. Tyvärr i mitt fall så helar jag bara tillfälligt, men jag kämpar för att bli stark nog för att behålla hans kloka ord lite längre, och lite längre och ännu lite längre. Tillslut kan det vara inbankat i huvudet på mig. Och det är mitt mål. Om jag når det målet, så har jag funnit en tro på mig själv. Och den tron kan gå vidare till min tro på andras ord till mig, om mig. När jag väl är där, ska jag förhoppingsvis inte få behöva utstå denna tunga börda och inte heller min älskade. Och det känns skönt att ha ställt sig ett par mål åt sig själv, och veta att man har stödet som behövs för att uppnå dem.

Jag avskyr ångest. Jag avskyr att inte kunna yttra mig för någon, när jag så gärna vill att de ska se, veta och förstå mig. Det är för vissa jag inte klarar av det. Fan, det som är så lätt! Varför ska det bara bli värre? Kanske för att jag behåller det själv i mina tankar och låter det växa större än vad det egentligen är. Varför kan jag inte bara få ur mig orden?! Jag vågar inte.. Jag blir rädd för att tappas bort, glömmas bort, slängas bort.. Jag är för jävla feg. Det är för jävla svårt att förändra sig. Men tro mig, jag försöker. Så in i helvete.  

Men vad fan har jag att må dåligt över?! Ångest ensamhet otillräcklighet saknad rädsla oälskad. Sånt känner alla någon gång. Men jag har bara oturen att känna allt på en gång. Bara för att jag inte pratar, berättar.. Det växer. Obehagligt. Jag får skylla mig själv helt enkelt.

vad hjälper det att tänka såhär? Ingenting. Men jag måste säga, det lugnar en att skriva. Skriva till sig själv. Klargöra saker och ting i ens huvud.

Nej, ska ta och återgå till livet. För ikväll blir det krogen och jag ska vara glad. För att dansa, det gör mig glad. Det får kosta vad det vill, och saker få gå hur det vill, men jag ska, jag ska dansa. För jag ska må bra. Så det så.

Han. Hon. Simon. Lorentina. Kärlek & Kärlek.

Jag har aldrig saknat någon så mycket som honom. I just detta nu är saknaden olidlig.

Jag bär på en känsla som jag inte upplever så ofta. Ensamhet. Det är sällan jag är ensam, utan att vilja det. Men nu har den kommit. Jag antar att jag börjar få PMS, så att det är därför jag bölar, men jag vet inte. Den här känslan är så himla överdriven "jag känner mig ensammast i hela världen", men det är så det känns. Fast förnuftet vet ju, att det inte är så. Men ändå, så kryper det i en.
   Familjen åker tydligen till Sthlm nästa vecka under Alex födelsedag. Men jag kan inte åka med för att jag ska jobba i fyra dagar den veckan.. Suck. Så dom får väl ha det så kul!.... Åh.. Hur ska jag klara mig? Jag som är mörkrädd o allt?
   Sedan slog tanken mig att Simon åker till lumpen om några veckor, det ger mig magsår av ångest. Han ska jobba massor enda fram tills han ska iväg, så det blir ju inte så mycket till att umgås då.. Sen blir det att vi träffas några gånger i månaden. Hm, jag undrar om man kan dö av saknad? Om man kan det, så gör jag nog det troligtvis.

---

 Men aja. John var här förresten igår kväll! Det var jättetrevligt :) Vi snackade i timmar, det är alltid lätt att prata med honom ^^

Nej, ska ta och äta mat nu. Men en stor kram på er, speciellt till min älskade Frida.

För det första: Hur kan jag kolla hur många läsare jag har?

Min dag har varit... Seg, tom och ensamt? Eller så kan man se den som avslappnad, inga måsten och oberoende av tid? Jag sov hyggligt länge (för att vara mig) och låg och såg en långfilm med syster, mamma och en väninna. En gripande film, så som jag helst vill ha dem! Sen har jag dansandes dammsugit övervåningen till Michael Jackson på högsta volym. Insåg senare pinsamheten av att mina grannar kunde tydligt höra min glada och bekymmerslösa sång..

Gårdagen var härlig däremot. Vaknade med Simon bredvid mig. Gick upp för att förbereda mig inför en tripp till stan. Jag fyndade på kupan och secondhand butiken Loellas :) En kavaj-jacka (75 kr), en tjock, höstig sticktröja (30 kr) och guldiga armband (24 kr) :)

På kvällen åkte jag, Ragnhild och Jorunn till Emma för att träffa våra Skaut-kompisar Emma och Kajsa :) Det var trevligt, och Emmas kladdkaka var bäst!

Och för att inte glömma dagen innan gårdagen! Den kvällen var jättemysig med underbart umgänge och roliga påhitt :) Tanken var filmkväll, men så blev det inte! Lätt värt ändå, och kan verkligen tänka mig att ha en sådan avslappnad kväll igen snart, men då med film :P

---

Jag kan titta på dig och förstå att du är kärlek. Du är min kärlek. Du och jag är vår kärlek. En kärlek med fel och brister, men trots det så är det en kärlek. Vår kärlek som är vår personliga. Vi har byggt upp den omsorgsfullt med våra känslor till varandra. Vår kärlek är inte som något annat här i världen. För det är du och jag, som är så unika, som har skapat den. Det är bara vi som äger den, respekterar den, förnyar den och älskar den. Alla dessa ord betyder endast tre ord. Det kan tyckas vara ett bar enkla ord ur någon annans mening, men ur min mening så finns det en enorm betydelse. Jag förstår att det finns få personer jag säger de orden till, men du, Simon, du är en av dem.

Jag älskar dig.

---

Kärlek till er

Leendet flyr när besvikelserna kliver innanför dörren.

Ibland så kan det kännas som att hela en värld går under för att ingenting blir som man har tänkt sig. Jag är en av dom som kan konsten att skapa denna väldigt onödiga känsla, en känsla som känns som om en bro brister under en. Själv kan jag tyckas vara överkänslig och lite utav en dramaqueen. Men känsla är en känsla, och jag kan inte rå för att känna. Självkontroll.. Jag undrar om det är känslor som man kan tygla, eller om det är själva beteendet som förmedlar dessa känslor som man hanterar?
  
Jag är ömtålig. Om någon så mycket petar på mig så faller jag i bitar.
   Jag avskyr att vara en sån här bloggare, men jag skriver hellre så här än fyller mig själv med den här skiten utan att få ur sig det.
   Jag är less på att vara hemma. Jag orkar inte ansvar. Jag orkar inte med föräldrar. Jag orkar inte med syskon. Jag orkar inte med mig själv som en självömkare. Jag vill vara oberoende och självständig. Jag vill kunna bestämma själv, när jag vill och orkar göra saker. Jag orkar inte göra det för att jag måste längre. Jag orkar inte vara inblandad. Jag orkar inte ha en åsikt. Jag orkar ingenting. Jo, jag orkar skriva detta. Men detta gör jag inte för att någon annan vill. Det här är jag. Bara jag och ingen annan. Min åsikt till mig själv. Detta är något som bara betyder något för mig.
 
 Crap, jag har tappat ett öronhänge...

Jag kan hantera detta. Jag omvänder mig NU (ni ska veta att jag har suttit här ett bra tag och argumenterat för mig själv). Innerst inne är jag, som ni vet, en lycklig person. En person som kan vara glad åt det där lilla ögonblicket då ett skratt lätt bubblar ur en. Jag uppskattar saker och ting. Det kanske man inte kan tro när man läser det jag skrev här ovanför. Men jag uppskattar. Jag var lycklig igår. Och tidigare idag. Med Simon. Men i mina lyckliga stunder ingår inte bara min största kärlek i livet, utan det är ju också mina vänner med som är en enorm kärlek för mig. Hur ledsen man än må vara, så kan mungiporna lätt väckas till liv. Det är det härligaste med att ha vänner, inga bekymmer. Inget annat än kärlek, skratt, empati och vänlighet. Ni, mina vänner, gör livet lättare. Tack



Tack mina bästa, för att ni är bäst på att vara Ni och att hålla titeln som bästa vänner.
Tack Simon, för att du är en underbar kärleksvän och bästa vän.


Och tack vare detta inlägg så är mina tårar slut för kvällen. Nu ska jag njuta. Tack och hej

Jag skäms. Det är oftast denna mening som mina inlägg börjar med nu för tiden. Jag skäms för att jag aldrig skriver eller läser andras bloggar. Men som jag alltid säger; jag LOVAR att bli bättre! Hm, tja. Vi får väl se hur det går! Hur som helst, här sitter jag nu, har gjort om min blogg och skriver faktiskt ett inlägg. Otroligt.
   Jag är fruktansvärt trött och funderar på att gå och lägga mig. Lite läskigt är det, för jag är nämligen hemma hos Simon i hans rum, fast.. utom honom.. Jo, han jobbar nattskiftet, och jag hade ju tänkt sova bort tiden då saknaden till honom är stor.
   Usch, måste borsta tänderna.. Men det blir nog jobbigt, med tanke på min urfåniga rädsla för mörker. Hela huset är mörkt, och det är fruktansvärt läskigt att vandra en mils lång hall helt utelämnad åt klorna på det onda, mörka, okända..
   Nä, jag tror jag sitter kvar ÄNNU en stund och funderar på min flyktresa mot badrummet.. Det löser sig nog med tiden.. Eller hur? Det gör det väl alltid, visst?