Lorentina

Simon.

Han är inte som alla andra. Han är, för mig, någon som ingen annan upplever honom. För mig är han mer än en bästa vän och pojkvän. Han är en del av mitt liv. En stor del. Han är en del, där jag kan leva mig ut på riktigt. Jag kan vara som jag är, säga vad jag tycker utan att undra vad andra ska tycka. Denna underbara människa, som jag har turen att känna så starkt, känner mig. Han känner mig, så som ingen annan gör. Så som ingen annan kommer att göra. Och jag känner honom. Jag är så himla tacksam  för att jag har träffat honom, för han har sannerligen gjort stora intryck på mig. Jag kan tacka honom för att han har öppnat mina egna ögon för mig själv. Jag lär känna nya saker om mig själv, om honom och om hur det är att ha en så stark relation till någon annan. Jag lär mig ständigt nya saker varje stund jag får umgås i hans närhet. Jag är glad över de nya lärdomarna. Jag lär mig nya sätt att se på saker och ting, som jag kan tycka nu, är mycket lättare. Dock har jag mycket jag vill ta del och lära mig av. Och det är just att vidare utveckla förmågan att vara nöjd med det jag har. "Gräset är inte grönare på andra sidan", och det är sant. Jag vet det mycket väl, men jag, som många andra glömmer bort att ta vara på det simpla ordspråket som kan leda en genom livet på ett mycket enklare sätt. Men tack vare Simon, så får jag bli påmind om denna viktiga del som kan påverka mitt liv på ett positivare sätt. Lev i nuet, lev i nuet, lev i nuet. Men jag vet, det är inte lätt att påminna mig om sådana saker. Därför är jag tacksam över Simon fantastiska tålamod, vilja och styrka. Det är kraftfulla egenskaper som Simon bär upp på ett starkt sätt. Ärligt talat, så förstår jag inte hur han har den styrkan. Han är en klippa som klarar av att bära mina känslomässiga rubbningar. Och han tar mig i sin famn, tar vara på mig, torkar bort tårarna och säger nyckelorden som kan hela mig. Tyvärr i mitt fall så helar jag bara tillfälligt, men jag kämpar för att bli stark nog för att behålla hans kloka ord lite längre, och lite längre och ännu lite längre. Tillslut kan det vara inbankat i huvudet på mig. Och det är mitt mål. Om jag når det målet, så har jag funnit en tro på mig själv. Och den tron kan gå vidare till min tro på andras ord till mig, om mig. När jag väl är där, ska jag förhoppingsvis inte få behöva utstå denna tunga börda och inte heller min älskade. Och det känns skönt att ha ställt sig ett par mål åt sig själv, och veta att man har stödet som behövs för att uppnå dem.