Lorentina

Jag avskyr ångest. Jag avskyr att inte kunna yttra mig för någon, när jag så gärna vill att de ska se, veta och förstå mig. Det är för vissa jag inte klarar av det. Fan, det som är så lätt! Varför ska det bara bli värre? Kanske för att jag behåller det själv i mina tankar och låter det växa större än vad det egentligen är. Varför kan jag inte bara få ur mig orden?! Jag vågar inte.. Jag blir rädd för att tappas bort, glömmas bort, slängas bort.. Jag är för jävla feg. Det är för jävla svårt att förändra sig. Men tro mig, jag försöker. Så in i helvete.  

Men vad fan har jag att må dåligt över?! Ångest ensamhet otillräcklighet saknad rädsla oälskad. Sånt känner alla någon gång. Men jag har bara oturen att känna allt på en gång. Bara för att jag inte pratar, berättar.. Det växer. Obehagligt. Jag får skylla mig själv helt enkelt.

vad hjälper det att tänka såhär? Ingenting. Men jag måste säga, det lugnar en att skriva. Skriva till sig själv. Klargöra saker och ting i ens huvud.

Nej, ska ta och återgå till livet. För ikväll blir det krogen och jag ska vara glad. För att dansa, det gör mig glad. Det får kosta vad det vill, och saker få gå hur det vill, men jag ska, jag ska dansa. För jag ska må bra. Så det så.