Lorentina

Det är svårt. Det är riktigt jävla svårt. Men jag är imponerad av mig själv. Inte trodde jag att jag skulle klara det så fint som jag har gjort. Det knns som att det är första gången jag upplever att jag har kontroll över mig själv. En kontroll som för mig är behaglig och gynnar mig. Jag pratar om min saknad efter Simon som är borta och gör lumpen. Jag pratar om mitt halva jag som inte längre är vid närvarande. Jag saknar det närheten som kan göra mig hel, varm och fylld med kärlek. Det finns många här på Gotland som kan ge mig kärlek, men det finns ingen som kan ge den så som Simon. Det man har tillsammans som par, som älskar varandra ut i varje liten del, kan ingen annan förstå. Det han och jag kan ge varandra, kan ingen annan ge. Så vad har jag när han inte är här? Det jag känner att jag behöver bli mätt på är borta på andra sidan av havet. Simon, jag behöver din kärlek. Nu.

Jag längar tills jag kan ligga i din famn.
Jag längtar tills jag har mitt öra lutandes mot ditt bröst och får höra din röst vibrera fint inom dig.
Jag längtar efter att få prata med dig, om allt och inget.
Jag längtar tills vi två bara kan få vara.

Jag kan inte låta mig själv vara ledsen. Det skulle inte bli lättare för mig. Jag kan inte tänka flera dagar framför mig, jag måste ägna mig åt nuet. Om jag fokoserar på det som hä'nder nu, så kommer dagen att rulla på. Dag efter dag kommer att rulla på tills den 14e, då han kommer hem igen.