Lorentina

jag är ett vrak. Jag är helt sönder gråten inifrån och ut. Jag såg på Gray's nyss.. Burk lämnade Christina på bröllopet. Nästan i samma stund som de skulle mötas på altaret! Åh nu börjar jag gråta igen.. Tänk den känslan, att bli lämnad helt ensam, utan svar, utan någonting förutom en sorg. Det är en fasa. Men den känslan dyker nog inte bara upp i det ögonblicket, det finns många andra olika exemplar. Jag tror att känslan är sig lik, hur man än blir lämnad. Åh jag hoppas att man aldrig får uppleva den. Vilken fruktansvärd obotlig chock.
Jag hoppas hellre på en obotlig kärlek, som aldrig dör ut.

Det känns jobbigt att medge att man är rädd för problem, händelser. När man sitter här själv och påminner andra att livet går vidare. Att man inte skall förutse problemen. Att man inte får tappa gnistan för livet bara för att man är rädd för något som inte har hänt. När man istället skall leva livet och ta tiden som den kommer. Ta hand om allting då, och att man skall tänka på det när det verkligen behövs. Varför lägga onödiga bördor på sinnet när man egenligen har sin unika stund att vara lycklig?

---

Men nu lämnar vi det här!

Jag är lite orolig över min helg. För jag gör inte så som jag hade tänkt mig, så som jag behöver. Men jag antar att jag prioriterar... Jag går hellre på filmkväll på lördag än att plugga in dum samhällkunskap.
Sen har jag ett litet dilemma om ikväll.. Vi tjejer skall hem till Annis, men jag vet inte om jag skall ta mig ut dit på något sätt eller om jag skall vara hemma och vila mig med familjen, så som jag hade tänkt. Det låter mer frestande att åka ut till alla underbara vänner. Men det jobbiga är resan dit och hem. Ja, det är nog ren lathet som ligger bakom mitt tänkande.
Men jag skall ta och prata med mamma och pappa och tigga om skjuts. Tyvärr är jag inte så populär i mammas värld för tillfället.. Men aja. Det löser sig. Jag skall ge det en chans i alla fall!   



Ta vara på er, hoppas att ni får en toppen helg!

All my love,
Lorentina