Lorentina

Det gör ont att veta att det jag ser inte kommer att existera.
Jag har förväntningar och drömmar som jag lider av.
Jag kämpar för att avbelasta och väntar på bättre tider.
Såret som jag bär, det läker sakta Men snart. Snart rivs det upp igen.
Och jag kan inte hejda det.
Jag kommer att se er tillsammans, så nära och varma.
Mina ögon fastnar med blicken.
Men snart dränks blicken och tårarna visar vägen dit jag försvann.
Ni finner mig. Jag flyr. Jag springer. Springer bort ifrån det onda.
Jag snubblar och trillar.
Jag förstår att jag inte kan fortsätta något mer.
Jag skulle bara bli mer och mer skadad.
En sträckande hand dyker upp framför mig.
Jag är hemma igen. På säker mark.
Jag svävar inte bland mina skyhöga drömmar längre.
Jag kan se det där förbaskade hoppet, om att det aldrig blir vi två igen. Aldrig.
Mitt hjärta blöder men samtidigt läker.
Jag är olycklig men ändå lycklig.
Jag gråter men skrattar på samma gång.
Som två olika personer och olika känslor försöker jag att leva som en hel person.
Samvetet skriker, men med två röster.
Jag skjutsas fram och tillbaka.
Den med hållbarast röst vinner.
Jag möter vinnaren och tillsammans sätter vi oss ned och ser ut på utsikten.
Synen föreställer något stort och kaotiskt. Jag ser livet.
Jag tittar noggrant ut och granskar länge.
Jag har gjort ett val. Det valet är plågsamt men jag vet att det är värt det.
Jag och samvetet tittar bort mot kullarna och ser dig ge dig av. Du går med lätta steg mot det ljusa och härliga.
Jag hindrar dig inte.
Utan tvekan sitter jag där snällt på den kalla och hårda marken och iaktar hur du lättad tar tag i hennes hand.
Hand i hand går ni mot det som kallas kärlek.